29 dec. 2012

NYTT ÅR- Var föds demokratin och vem har rätt?

De senaste två dagarna har jag fått till mig en massa intressanta saker som jag håller på att väva ihop.
Det första var en vän som tipsade om Soran Ismails stand-up som sändes på svt i dagarna. Det var en tankeresa med humor och allvar och en dörröppnare för att förstå hur tanken om hur det demokratiska samhället förfaller i Sverige. Sorans tankar grundade sig i "allas rätt att rösta" och fortsatte i vilket ansvar man faktiskt har om man tar sig denna rätt. Han pratar om att "gå på känsla" eller att följa logik...ett intressant och komplext tankesätt. Jag rekommenderar er verkligen att lyssna och tänka på det han säger även om det må vara provocerande för vårt sätt att tänka på demokrati. På grund av rättighetsskäl så går den tyvärr inte att bädda in så ni får nöja er med länken.

http://www.svtplay.se/video/929995/resan-fortsatter

Nästa inspiration fick jag från Twittter där jag börjat följa Gabriella Ekelund (om du vill läsa mer från Gabriella så kan du hålla koll på hennes inlägg via min blogglista). Hon är journalist och har senast skrivit boken På jakt efter demokrati i förskolan (som jag inte läst men är sugen på nu). Hon hade lagt upp följande länk från UR:s serie; Jakten på det demokratiska klassrummet. Här får man följa läraren Paula Rogovin och hennes klass då de arbetar med barnens egna frågor som grund för all verksamhet. En verklig inspiration och en oerhört viktig del av hur vi tillsammans bygger det demokratiska samhället. Se det nu!

http://www.ur.se/Produkter/164727-Jakten-pa-det-demokratiska-klassrummet-Manhattan-New-School?fixedfilter=ur_subject_level_one%3Bpedagogiska+fr%C3%A5gor

När jag ser barnen i Paulas klassrum så växer mitt hopp om att vi ska få ett samhälle där människor arbetar tillsammasn för att ta kliv in i framtiden. När jag hör vad Paula säger om hur vår uppgift är att väcka hopp i barnen, inte lämna dem arga, så tänker jag på det som händer idag när barn och unga tappar hoppet när de inte passar in i de ramar och normer som skolan allt mer är tvugna att trycka in dem i. När det inte finns en förståelse för hur man skapar intresse, glöd, passion hos våra unga utan bara en tanke om milimiterrättvisa och mätande där alla ska ha samma och göra samma, på samma tid, och mot samma poäng.

Tillslut måste jag länka till min vän Mia Andersson, som är utvecklingsledare för Norra Hisingen i Göteborg. Hon har formulerat sina önskningar för det nya året och de får även bli mina.
NYTT ÅR- kan det får bli barnens år? 

Vill ni sedan ge er själva något uppmuntrande i nyårspresent tycker jag ni ska läsa boken som min vän stack i mina händer i våras; Cirkus Cirkörs bok Inuti ett cirkushjärta för att få nosa på hur man skapar kreativa processer. Det är alltid trevligt.
från boken Inuti ett cirkushjärta av Tilde Björfors.

Tack alla ni som läser och tänker tillsammans. Jag hoppas vi hörs och ses många gånger under 2013. Vi behöver varandra, var så säkra!
Gott Nytt År

19 dec. 2012

På jakt efter tindrande ljus - barn på stan

Idag tog vi hela vårt gäng och åkte till stan. Vi har verkligen varvat ner och julgrejat för fullt i lite drygt en och en halv vecka nu. Tempot har sjunkt betydligt och både barnen och vi andas ut efter en termin full med äventyr. Just nu håller jag på att klippa en film om vårt dans/röresleutforskande och vart det har tagit oss hittills. Ska bli spännande att se vart det tar vägen efter julledigheten. Det finns fortfarande ett mycket starkt intresse och jag skulle vilja bredda synliggörandet kring barnens tankar och fantasierna om dansens skapande, dess betydelse och användning.
 
 
Idag tog vi alltså oss ut på äventyr till stan. Bara bussturen är fantastisk! Många glada tillrop och tindrande ögon. Väl i stan var det många juleljus som tindrade ikapp med barnens ögon. Barnen förundrades och många tankar dryftades. Det var bubbligt och fnissigt och lite kallt men varmt i hjärtat. På ett långt, långt rep samlades 17 par två och treåriga händer som tillsammans med fyra vuxna slingrade sig igenom staden. Som en liten orm av förväntan, bubbel, pekande fingrar och vridande huvuden. Någon snubbla på en sten, eller böjde sig ner för att plocka upp sin vante och med ett lite rop, vänta lite! stannade alla upp och tittade efter sin kompis som behövde stanna till. Tillsammans styrde de sedan kosan vidare, alla på samma gång. Vilket samspel dessa små....
 
Man kanske kan tänka på säkerheten när man beger sig med så många små till en stad full med bilar, spårvagnar, människor...och visst, hemska saker har hänt och kommer att hända men jag tänker att vi måste lita till barnen. Det samspel, den omtanke om varandra och det omdöme de visade idag är nog något som de flesta föräldrar eller andra vuxna inte tänker att små barn ska kunna visa. De tänker att de behöver tas om hand, att de yrar iväg, att de är tafatta och hjälplösa men det var inget vi såg idag. Jag tänker att detta också kan skrämma folk i allmänhet, att man överhuvud taget tar ut barn på detta sätt. Jag tror inte vi får vara rädda. Vi ska vara uppmärskamma och förstå vårt ansvar men vi ska också lita till att barnen förstår sitt ansvar för sig själva och för varandra.
 
 
 
Det är så spännande att gå med barnen på platser som man som vuxen tror att man känner till. De visar oss alltid nya saker, de ser saker som vi vuxna inte ser, eller har blivit alltför vana för att verkligen titta på. Vid Kopparmärra (Karl den IX som sitter på en häst, en staty på Kungsportsplatsen, för er som inte är Göteborgare) pekade ett av barnen upp mot kungen och sa, Kolla Linda, han har en hammare! Va? , tänkte jag men jag titta före jag sa något. Jo det stämde, han hade en hammare i handen. Barnen får oss att stanna upp och upptäcka det vi i alla hast inte hade sett. Det blir annan färg nu! upptäckte ett barn när vi stannat för att titta på Drottningtorgets statyer. Titta Herr Nilsson har en liten hatt! upptäckte ett barn på NK:s julskyltning.
 
Att gå på stan med en hel klunga barn så som vi gjorde idag är också något som får folk att stanna upp, de vänder sig om, tittar efter barnen, vinkar och pratar om hur duktiga barnen är, hur små de är, vad de kan.... Det slår mig att det inte kan vara så vanligt att man ser barn i dessa situationer. Barn på stan är helt enkelt inte vardagsmat. Jag tänker att vi måste komma ut mer. Vi måste också vara en del av samhället. Vi måste finnas på ställen där människor möts så att vi också kan möta dem.

God jul alla fina, tappra, modiga där ute. Nästa år blir ännu bättre, jo, det är sant!

18 dec. 2012

SETT+Lärarförbundet=sant

Idag fick vi ett pressmeddelande där vi fick veta att Läraförbundet kommer bli en av SETT-mässans samarbetspartners. Att Lärarörbundet på detta sätt tar ställning för att utbildningssystemet måste hitta nya vägar och vara en del av samhällsutvecklingen är ett stort och väldigt spännande ställningstagande.

– Digitaliseringen är en av de viktigaste frågorna för att skapa en modern skola. Likvärdighet, tillgång och fortbildning är utmaningar som måste lösas. Vi har inte råd att låta bli att satsa på IT om vi ska kunna förbereda eleverna för samhällets krav på digital kompetens, säger Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén.

I förskolan ligger vi långt efter. Här har inte ens alla lärare tillgång till varsin dator. En stor del av vårt uppdrag gäller att dokumentera, analysera och följa upp barns lärande. Detta innebär ett dagligt arbete med bilder, filmer, text och ljud. Kan detta ställningstagande vara ett i ledet att verkligen lägga vikt vid att bygga ut de tekniska möjligheter som kunde vara en del av den moderna pedagogiska verksamheten? Hur kan vi pedagoger i förskolan möta barnen i deras livsvärldar då vi i förskolan inte ens har tillgång till den teknik som barnen dagligen har tillgång till? Hur kan det vara möjligt för oss att ens driva arbetet med den pedagogiska dokumentationen på ett önskvärt sätt när vi har en dator i varje arbetslag? Ska dessutom barnen använda den så som de kan behöva så blir vi än fler som ska dela.

Jag ser fram emot att höra hur Lärarförbundet ser möjligheter och kanske kan vara med och sätta fingret på vad som behövs för att vi ska tillsammans kunna kliva framåt.

Följ med til SETT för att höra mera!

12 dec. 2012

Frossa i julen

 
Ja, det gör vi nu. Vi frossar i allt som har med julen att göra. Ikväll har vi haft ett JULFLÖDE med barn och föräldrar då vi har bakat pepparkakor, dekorerat pepparkakshus, stoppat nejlikor i apelsiner, gjort ljusstakar i lera med grankvistar, torkade äppel, små lingonkvistar, frasat med silkespapper och gjort smällkarameller, lyssnat på julmusik och pratat, umgåtts, fikat och andats in alla juldofter. Det var skönt och varmt och livligt och trevligt. Tyckte jag.
 
Sån måste julen få vara. Traditioner möts och nya uppstår. Önskningar finns hos barnen, hos oss, hos föräldrarna, i läroplanen vad vi sedan gör tillsammans blir olika och speglar den grupp vi är. Vi hittar många ingångar och tar med våra referenser, våra minnen, våra känslor och fyller julen med innehåll på vårat sätt.
 
Vad minns du mest från din bardoms jular?

Kreativa Korvetten

Det är snart en månad sedan jag styrde bilen mot Nyköping för att möta Förskolan Korvetten,  21 pedagoger och en förskolechef. Det var tidig morgon och min väska var tungt packad med många böcker, tankar och ett litet minne med hela min föreläsning. Det är alltid lite nervöst när hela ens planerade studiedag finns på ett litet USB. Resan gick fort och snart var jag framme. Det första jag såg av förskolan var stora fönster från golv till tak och vad som såg ut som en ateljé. Någon var därinne och grejade och jag vinkade och fick en vinkning tillbaka.

Den första som mötte mig var förskolechef Lisa som med förväntasfull blick tog min hand och utbrast, som vi har väntat! Vi konstaterade sedan också att vi aldrig hade pratat med varandra eftersom allt planerande skett på mailen. Lisa skrev ett långt och spännande brev till mig i september. Det gjorde mig oerhört nyfiken på förskolan Korvetten och de barn och pedagoger som verkade där. Brevet var också ytterligare en glimt in i vad Pedagogsiak Kullerbyttan betyder för många pedagoger och förskolor något som gör mig väldigt glad och mjuk i hjärtat. Det var härligt att äntligen få kliva in på Korvetten och möta Lisa! Några av pedagogerna glimtade förbi och ivriga händer mötte mina när vi hälsade på varandra. Här låg något pirrigt och förväntansfullt i luften. Det kändes härligt!

Lisa bjöd på kaffe och vi satte oss ner. Hon började berättade om Förskolan Korvetten som bara är ett par år gammal och modern i sin arkitektur. Den har tre moduler som sitter samman med två torg och en lång korridor. Ena torget används som matsal och det andra som ateljé mellan de båda finns en lång (och ganska bred) korridor. Två gemensamma entréer finns för barnen i varsin ände på korridoren den ena möter ateljén och den andra möter matsalen. I korridoren har barnen sina fack. Där möts de allihop på morgonen och eftermiddagen. En riktigt spännande mötesplast!

Det torg som används som ateljé.
Pedagogerna har tänkt på intryckte av korridoren och känslan man vill skapa där. Man har bl.a. arbetat med ljuset och ljudet då det finns en konstinstallation med olika upplysta fågelbon och fågelläten där. Vid ateljéns entrédörr finns också en föräldrahörna där föräldrar kan sitta ner, ta del av dokumentation eller bara prata med varandra. Dokumentationen var väldigt levande och tillgänlig i hela förskolan. Vid ateljén och vid torget hade man något som man kallade för kommunikationscentral där bilder, texter, alster och annat fanns som en inblick i vad som hände på förskolan. Där kunde många möten uppstå och många barn och vuxna hade mäöjlighet att prata om dokumentationen. En spännande och viktig tanke tror jag!


Möjlighet att reflektera över dokumentatione för både små....
...och stora...
Lisa berättade hur hon tänkt när hon fick möjlighet att starta upp en helt ny förskola. Hon önskade att allt det där som "sitter i väggarna" kunde lämnas utanför och att Korvetten kunde bli en plats där samarbete, inlyssnande, lust och glädje var vardag. Hon önskade att pedagogerna skulle få arbeta i ett klimat där varje person är viktig och där man ser allas kompetenser som en tillgång. Hon önskade också vända upp och ner på vad en förskola skulle vara och mera tänka kring vad Korvetten som förskola kunde bli. För att starta i de tankarna lät hon bli att göra arbetslag. Alla pedagogerna arbetade tillsammans den första tiden. Det upplevdes först av pedagogerna som rörigt men blev också kreativt och konstruktivt. Det skapade förutsättningar att tänka på nya sätt och det gjorde man på Korvetten. Jag blev så oerhörst nyfiken och var tvungen att dyka in i verksamheten på en gång så det gjorde vi. Jag fick veta att Lisa skulle guida mig runt och att alla pedagoger delat upp sig på moduleran för att kunna berätta om vad som skedde där just nu.

De allra yngsta barnen på Korvetten befinner sig i modulen på mitten och där är miljön anpassade för små ögon och kroppars önskningar. Pedagogerna har till stor del valt bort traditionella leksaker och arbetar med andra material som barn kan finna spännande. Man har skapat möjligheter att krypa in, att kika igenom, att klia upp på, att känna, pilla, trycka....
I alla moduler fanns konstruktionsmiljö och ateljé och i resten av rummen fanns sedan olika temarum för rollek, teknik, scen, rörelse, drama-musik, lugn och ro, vatten, expriment, skrivstuga, matematikverkstad, koja m.m. Detta innebär att barnen och pedagogerna kan leva ut många tankar om den typ av miljö de vill iordningställa. De kan fördjupa sig i ett tema istället för att ha många olika miljöer i ett och samma rum. Ett exemple kan rummet där man ställt iordning för rollek vara. Här hade man plats för ett kök med matplats, ett kontor, en affär m.m. Allt på samma ställe. Då kunde barnen vara hemma eller på jobbet eller handla i affären i samma rum.



För övrigt så kan upplevde jag att förskolan var avdelningslös. Barnen möts på torget på morgonen och utifrån deras intressen och frågeställningar bildas det grupper. En eller två pedagoger per grupp och så rör sig grupperna över förskolan till de rum och till de material de behöver. Lunchen serveras under en bestämd tid men med flexibelt upplägg på vilka som äter när. Man kan komma och äta när man behöver/kan. All mat lagades på plats och kockarna och köket var också en del av barnens mötesplatser. Där fick de vara delaktiga på olika sätt. I matsalen finns buffé där två barn varje vecka har uppdraget att ta hand om den tillsammans med kockarna. Barnen hjälper då de andra barn som kommer till matsalen att finna sig tillrätta, hitta det de behöver m.m. Enligt Lisa tyckte barnen att detta var ett mycket hedervärt uppdrag och längtade tills det var deras tur. .

Mitt intryck av Korvetten var att här ville man skapa något utifrån barnens önskningar och man lät sig inte hindras av vuxnas förmåga ?!)  att se hinder. Här var vuxna till för barnen, och barnens idéer, tankar, görande var betydelsefulla. Pedagogerna på Korvetten visade också ställningstagande och mod att tänka olika som jag tror är så viktigt för att skapa en förskola som kan bli en demokratisk mötesplats. Jag upplevde ett behov hos pedagogerna att gå i dialog, att vända och vrida och att våga utmana sina egna föreställningar, något som jag tror de inspireras från och utmanats av sin chef Lisa och hennes sätt att agera. Det fanns en aktiv dialog, ett tänkande på Korvetten och det fanns en öppen och ödmjuk atmosfär där man fick lov att tänka högt och ge sig ut på osäker mark. Detta tror jag är en av grundstenarna för en demokratisk mötesplats. En vilja att utmana sig själv att göra på olika sätt, inte för att hitta ett "bättre sätt" utan för att just bara göra på olika sätt. Att också våga vara i osäkerheten och prova något som man tror kan ge en de förutsättningar man strävar efter.




















Dokumentation från Vattenprojektet. Små vattenflaskor som alla barn fick hem över sommaren och skulle fylla med vatten. Alla olika historier och minnen om vatten avslutade i ett gemensamt inköp av en vattenpump till behövande.

Alfons Åbergs helikopter. Ett byggprojekt med en ritning och intruktion gjord av ett barn på förskolan.
Jag hade många tankar i huvudet när jag inledde min berättelse om de tankar som jag har byggt tillsammans med de barn och kollegor jag har och har haft förmånen att arbeta tillsammans med......

28 nov. 2012

Sinnligt


Dagen idag;

Tillsammans med pulverfärg- lent och skört, dammigt, skrattigt, färgsprakande, förväntansfullt!

Tillsammans med varm play-doug och mjöl-varmt,kletigt, torrt, salt, blött, strävt, mjukt, fantasifullt, runt, platt...

Sådant lämnar spår i hjärtat. Det övar upp en känslighet för livet. Det, Jan Björklund, går inte att mäta men är det viktigaste mest värdefulla vi kan erbjuda våra barn.

24 nov. 2012

Pedagoger upplever materialens möjligheter



I Kärra har man på Solgläntans förskola ställt iordning några olika ateljér för skapande inom olika språk (måleri, musik, teknik, ljus, skrot, luft....några som jag kommer ihåg) och låter tvärgrupper av pedagoger från olika förskolor mötas där och tillsammans utforska materialens möjligheter. Detta för att utmana pedagogernas kunskaper om olika typer av material samt att ge dem en möjlighet att sätta sig i en roll som utforskare istället för pedagog.


Detta tänker jag är en spännande tanke från pedagogistorna i Kärra och en värdefull erfarenhet för alla de pedagoger som möter ateljérna. Jag tänker också att det är ett  konkret sätt att arbeta med kollegialt lärande, lustfylldhet och meningsskapande för pedagogerna. Hur ofta känner man inte att man pratar/analyserar sönder vårt uppdrag? Här får man leva det man tänker och sätta sig i upplevelsen istället. Jag tänker att det är viktigt att vi tänker ofta och mycket på hur det sätt vi förändrar vår tanke eller gör nya ställningstagande påverkar barnen konkret.


Vad jag förstått så är detta arbetet mycket uppskattat av pedagogerna och många har fått nya ingångar till hur de kan arbeta med barnen och hur de kan förstå det barnen gör. Jag följer detta med stort intresse och hoppas att flera sådana kreativa mötesplatser för pedagoger växer runt om i Sverige.
Har ni gjort något liknande? Hör gärna av er till mig!





Att prova på verkligheten

 
En lördagstanke angående pratet om förskolevärlden eller skolvärlden.
 

9 nov. 2012

Reflektionsfrågor för användandet av pedagogisk dokumenation som verktyg

På måndag kväll har vi utvecklingsmöte på vår enhet. Då ska vi samtala kring dokumentation om verktyget pedagogisk dokumentation och dess påverkan av verksamheten. Spännande och viktigt! Vi har fått reflektionsfrågor av vår pedagogista som fick mycket att hända i mitt huvud. Därför delar jag dem med er (givetvis med hennes samtycke, tack!)

I vilket syfte gjordes dokumentationen?
Hur har vi delat dokumentationen med andra?
Hur har dokumentationen kunnat göra skillnad?
På vilket sätt har dokumentationen gett dig möjlighet att reflektera?
På vilket sätt har den fått dig att ompröva ditt sätt att tänka och göra?
På vilket sätt har dokumentationen fört processen framåt?
På vilket sätt har barnen mött dokumentationen? På vilket sätt har det påverkat verksamheten?
 
På vilket sätt har ni valt att synliggöra:
Vad barnen gör?
Vad barnen är nyfikna på?
Hur barnen tänker?
Vilka olika hypoteser barnen har?
Pedagogens tankar och hypoteser?
Utmaningen och det som gör skillnad?
Varför man gjorde just den utmaningen/skillnaden?
Vilka pedagogiskdokumentationsspiraler ser vi i processdokumentationen?
Berätta kring ditt val av teori och litteraturanknytningar.
Berätta kring ditt val av Lpfö citat.

Ha en skön helg alla!

7 nov. 2012

Att förstå estetiken som känslan för utforskande


För en vecka sedan, förra onsdagen hade jag möjlighet att få en heldags föreläsning/dialog med Cristian Fabbi, förskolechef i Bassa Reggiana, Italien. Han är också samordnare och pedagogisk ledare för alla pedagogistor i området Emilia Romanga. Det var jag, de andra teamledarna och pedagogistan från min enhet och 400 pedagoger från Norra Hisingen, Göteborg. Jag lyckades också träffa större delen av mitt lilla nätverk och få utbyta lite tankar och erfarenheter sen sist, så värdefullt! Det blev en dag av reflektion och även en dag av tankar om betydelsen av vårt pedagogiska fokus. I Sverige fokuserar vi mycket på individen och dess måluppfyllelse. I hela det utbildningspolitiska systemet är individen i fokus som om vi enbart lär på egen hand och enbart finns på egen hand. I samhället ska vi sedan vara tillsammans med andra, arbeta med förutsättningar vi kanske inte känner till, mot mål som vi inte riktigt kan urskilja. Ändå fokuserar utbildningen på att snäva ner mot det vi absolut kan mäta och organisera översiktligt samt dela och urskilja var och en och betygssätta dennes kunskap för att rangordna och skapa ordning i något så kaotiskt som lärande och växande. Ja säga vad man vill...
 
Med detta i ryggen och med en läroplan som alltmer fokuserar på varje enskilt barns lärande (och dokumenterandet av det) blir det en krock att höra Cristian beskriva hur man i förskolorna i Bassa Reggiana fokuserar på barnens möte och lärande tillsammans, hur man erbjuder kollektiva processer där barnens lärande/upptäckande/utforskande tillsammans är av största betydelse. Där man som pedagog varje dag lär sig mer om barns olika strategier och förändrar sitt eget sätt att skapa mötesplatser för utforskande. Här uppmuntrar man olikheter och tar tillvara varje barns önskan om uttryckssätt och intresse för utforskande. Ja, det kan vara en krock när man är van vid att mäta och väga.
 
Under pausen pratade jag lite med Cristian och fick hans reflektion kring hur han möter den svenska förskolan och vad han ser. Vi pratade om ett generationsskifte bland personer som leder den pedagogiska utvecklingen i förskolan och hur det påverkar idéer och teorier som nu förändras och utmanas. Cristian uppmuntrade också till nätverkande och delande. Något som jag verkligen har sett positiva effekter av och känner kraften i. Jag berättade om de utvidgade lärarkollegiena som växer på Twitter och hur fler och fler lärare och elever- barngrupper bloggar och delar sina erfarenheter- en utveckling som jag med spänning följer för att se hur den kommer förändra vår bild av skolutveckling och fortbildning.
 


 
Under dagen snappade jag åt mig en tanke som jag tänkte var särskilt viktig för mig just nu. Det var tanken om hur estetik inte bara kan förstås som harmoni i synliga, konkreta objekt/miljöer utan också kan förstås som en känsla för eller i något. Cristian berättade om hur de har tänkt mycket på relationens estetik och hur viktig estetiken i projekten är och då som ett driv, en harmoni, ett flöde för kreativitet och nyfikenhet. Att de verkliga estetiska läroprocesserna har med balans att göra. Estetiken i projekten är den energi som håller intresset vid liv, det som föder nya frågor. Cristian gjorde ordleken på egelska aesthetic (estetik) och anesthetic (likt oestetisk) som är den drog som används när man söver människor. En drog som får oss att domna bort. Jag drar paralleller till det vi upplever som meningsfullt, där vi på något sätt förstår förbindelsen mellan mig själv och andra, mellan mig själv och världen.
 
"Barnens nyfikenhet, företagsamhet och intressen ska uppmuntras och deras vilja och lust att lära ska stimuleras. "
Lpfö98 rev 2012, s 6

"Verksamheten ska utgå från barnens erfarenhetsvärld, intressen, motivation och drivkraft att söka kunskaper. Barn söker och erövrar kunskap genom lek, socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och reflektera. "
Lpfö98 rev 2010, s. 6-7

"Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande. Förskolan ska ge barnen stöd i att utveckla en positiv uppfattning om sig själva som lärande och skapande individer.De ska få hjälp att känna tilltro till sin egen förmåga att tänka själva, handla, röra sig och lära sig dvs. bilda sig utifrån olika aspekter såsom intellektuella, språkliga, etiska, praktiska, sinnliga och estetiska. "
Lpfö98 rev 2010, s. 7

Hur hittar vi det där? Det lustfyllda, det verkliga, det meningsfulla? När hittar vi det och hur lär vi oss av våra erfarenheter för att finna det igen och igen?


Lou Rossling talar om stjärnögon. Vad vill du kalla det?
 

5 nov. 2012

Växande Växthuset

Jag vill återvända till Växthuset, förskolan i Värnamo som jag besökte i september, men denna gång tänker jag inte ta tåget ( även om det är lockande) utan stanna i reflektionen kring organisationens betydelse för verksamheten.

När vi hade spenderat en bra stund med att gå runt på förskolan tillsammans, prata om miljöerna, projekten, mötesplatser, fokus, dialog, tillit mellan kollegor, barnens spår, dokumentation och mera. Satte vi oss tillsammans och så började jag berätta om mina erfarenheter tillsammans med barnen och mina kollegor. Vi tog avstamp i förskolans uppdrag med fokus på barns delaktighet och meningsskapande och satte detta i relation till hur vi som pedagoger med hjälp av pedagogiska dokumentation kan skapa förutsättningar för detta.

Vi landade ganska snart i organisationen och stödet den ger eller inte ger för att skapa möten mellan barn, pedagoger och föräldrar. Växthuset ville ha hjälp med att organisera runt sitt torg som knyter ihop de tre avdelningarna samt deras tänkta projekt kring matematik.

Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Vi kan prova andras strategier och göra om dem till våra egna så som de passar oss. Utfirån de tankar som Växthusets pedagoger hade gett mig gav jag tillbaka.
Min första tanke var att pedagogerna behövde hitta sätt att organisera sig för att ge förutsättningar för barnen att använda alla ytor/rum samt att tillsammans tänka kring vad torget kunde tänkas erbjuda barnen.
Min andra tanke var att hitta sätt att organisera för återkommande reflektion för pedagogerna i arbetslagen och tillsammans hela huset. Som det såg ut nu reflekterade man vid ett tillfälle var tredje vecka. En verksamhet som baseras på att följa barnens utforskande behöver ha tät reflektion eftersom man nu inte planerar verksamhet på lång sikt. Hellre kortare tid och oftare än tvärt om.

Pedagogerna hade samlat dokumentation kring hur barnen i olika sammanhang hade utforskat matematik. Tillsammans gjorde vi ett par övningar där vi tänkte kring vad matematik kunde vara, var det var för oss. Jag föreslog också att pedagogerna skulle söka i aktuell forskning och koppla de mål från läroplanen som de ansåg kunde bli aktuella. Detta kunde vara starten på Växthusets projekt med att fördjupa sitt arbete med matematiken.

För ett par veckor sedan fick jag mail från Växthuset där de beskrev hur de nu har organiserat sig för att två pedagoger ( väldigt intressant att de är två!! vi behöver tänka tillsammans!) särskilt ska kunna få ta ansvar för det utforskade som barnen gör på torget. Pedagogerna får tid för reflektion tillsammans och detta har gett konkret utveckling för verksamheten, likaså har torget som mötesplats!

" Vi känner alla av de positiva effekterna! Barnen hittar nya strategier, erfarenheter, kunskaper samt nya möten. Barnen leder oss vidare i arbetet! På avdelningarna har vi så smått kommit igång med projekt utifrån barnens tankar och intressen. Att se barnens entusiasm är fantastiskt!  Vi har också presenterat vårt nya arbetssätt för föräldrarna på föräldramötet och fick mycket positiv respons."
Pedagogerna på Växthuset 

Organisationen är vår att ta tag i, strukturera, fördela, förenkla, tydliggöra så att den stöttar barnens och vårt arbete. Inget är omöjligt men vissa organisationer behöver mer tid. Vänd upp och ner på det och se det från andra håll men framförallt förstå vilken skillnad det gör. Vilka möjligheter finns det hos er?


det är för Johanna jag skriver

Dagar som denna, när mörkret inte vill lyfta, när kroppen inte vill hänga med, när hösten känns lång, så kommer det alltid något litet skimmer som gör att man kan lägga allt det där åt sidan.

"Vill bara skriva till dig vilken inspirationskälla du är för mig som blivande förskollärare!
Det är människor som du som gör att man kan förstå vilken underbar plats förskolan har potential att vara...

Alla som ARBETAR I FÖRSKOLAN skulle haft ditt engagemang och intresse för barn och den plats de spenderar sin tidiga uppväxt på!
 
Kram
Johanna "


Tänk Johanna vad du kunde göra för mig idag, och tänk vad du kommer kunna göra för alla de barn som kommer möta dig och den förskola ni verkar i.

Det är för Johanna jag skriver och för alla era andra somlikt Johanna hittar kraft, mod, inspiration och glädje i Pedagogiska Kullerbyttan. Om det kan ger er något, göra att ni får syn på något som förändrar för alla de barn ni möter då är det värt allt. Tack för att ni finns, tillsammans med barnen förändrar vi förskolan varje dag, ett litet steg i taget.

Solgläntan- med rum och tid för kreativitet och relation

Förra måndagen var jag och mina kollegor (vi som arbetar med 1-3åringarna) på besök på Solgläntans förskola i Kärra, Göteborg. Solgläntan är en förskolan med sex avdelningar men har just nu fem öppna, ytterligare en kommer startas upp i januari. Förskolan är en klassisk 70-tals förskola byggd som ett L där avdelningarna ligger efter varandra i en lång rad sammanfogade av korridorer. Ytorna är stora, rymmliga och ljusa efter en renovering av ytskikten inuti förskolan som fokuserade på att skapa mer genomskinlighet och ljus, bl.a har man satt in flera fönster i innerväggar. Solgläntan har i hela sitt utvecklingsarbete arbetat nära en "egen" pedagogista samt deltagit i stadsdelens lärgrupper där de mött andra pedagoger för reflektion.

Hos 1-åringarna
Vad händer när fläkten sätts igång och ballonger och silkespapper släpps lös?
Vår önskan var att ta del av Solgläntans arbete med den pedagogiska miljön för de allra yngsta. Många tankar och frågor av största betydelse lyftes. Vi tänkte mycket om vikten av pedagogens fokus vid mötet med de allra yngsta samt vilka förväntningar vi har på de allra yngsta, vad tror vi att de klarar av, hur tror vi att de tänker? Vikten av att vara nära barnen, rent fysiskt. Carina, som är pedagogista på Solgläntan berättade hur pedagogerna som arbetade med ettåringarna hade uttryckt närhetens betydelse och vikten av att det får ta tid genom att säga - Vi har inte kommit upp på rullpallarna än, trots att det snart är november månad. Vi reflekterade kring betydelsen av tempo och  flöde i lokaler. På vilka sätt man upplever tempo som antingen ett hinder eller en möjlighet och på vilka olika sätt barn och vuxna kan vara koncentrerade/fokuserade på det de gör. Att låta utforskande få ta tid. Att lita på material och miljö och på barnens förmåga att tänka och göra tillsammans.







 








Bubblor hos 3åringarna










Som ni ser på bilderna så arbetar barnen på Solgläntan i mycket stor utsträckning med material och fenomen som inspirerar till utforskande. Hela Kärra har "Barns möte med naturen" som metaprojekt för undersökande i alla förskolor. Maria, som arbetar med treåringarna beskrev hur deras bubbelprojekt har levt länge hos barnen. Hur de hittar nya vägar och tankar att utforska. Hon berättar också också hur dokumentationen fått ny funktion sen hon och barnen börjat reflektera mer runt den tillsammans och användt den i vidare utforskande genom att vända kameran mot vad barnen ser. Detta har också influerat pedagogerna som arbetar med fyraågingarna att be barnen ta bilder i byggrummet för att få syn på vad barnen uppmärksammar. Bilderna visade detaljer på byggena och håligheter där man såg igenom. Spännande! Undrar var det leder! Det fanns också ett projekt om stenar (eller var det om minnen....) där barnen hade fått i sommaruppdrag att ta med en sten. Förskolan hade fått stenar från hela Sverige och från andra länder. Alla stenar bar på sina historier precis som alla de barn som tagit med dem. Ett verktyg för att arbeta med stenar såväl som det unika i var och ens berättelse. Ser fram emot att få veta mer om detta!

En tanke som jag vill ge tillbaka till Solgläntans pedagoger är tanken om att organisera för torg- mötesplatser mellan avdelningarna. Hur skulle det kunna oragniseras och se ut?

Besöket var mycket uppskattat från båda håll. Vi väckte många tankar och fick möjligheter att tänka tillsammans med olika utgångspunkter.

Tusen tack Solgläntan för att ni delar med er av era utforskanden tillsammans med barnen!

29 okt. 2012

Att dela tankar och erfarenheter


Ikväll var vi ett helt gäng som åkte till Solgläntans förskola i Kärra, Göteborg för att tillsammans tänka kring de yngsta barnens miljö. Jag ska skriva om alla dessa tankar men just nu lämnar jag er med denna bild från 1-åringarnas miljö och en fråga;

På vilka sätt kan man vara koncentrerad?

Sov gott och dröm om att få vara en ettåring här ;)

27 okt. 2012

Färgade skuggor

 
När barnen har utforskat materialet på olika sätt sätter vi tillsammans upp det de har kommit på. Bilderna blir inspiration för andra att prova och för barnen själva att vidareutveckla sina teorier. Vi märker att de använder bilderna mer nu till att göra, förut var de mer intresserade av vilka som var på bilderna.
 
Igår var det solsken och lite stackmoln. Barnen och jag satte upp all plast på fönstrena kring gropen. Barnen blev väldigt engagerade och pusslade ihop alla plastbitar tills det inte fanns någon fönsteryta kvar som de kunde nå. Då började de sätta plasten på ett annat fönster längre bort. När de satte upp plasten där så sken solen igenom och skapade färgade skuggor på den vita dansmattan. De upptäckte dessa och började dansa och hoppa på dem. Ett barn ville inte att de andra skulle stå på skuggorna för hen tyckte att skuggorna försvann då. Jag frågade hur hen menade. Hen visade genom att ställa sig på en skugga, då täckte hens skugga den färgade skuggan. Hen berättade att den svarta skuggan kom ivägen. Vi provade att göra skuggor. Ett annat barn såg att skuggan blev väldigt lång. När solen gick i moln försvann alla skuggor. Jag och min kollega frågade barnen var de hade tagit vägen. De hade många olika teorier bl.a. att de hade åkt tillbaka i plastbitarna. Snart sken solen igen och skuggorna var tillbaka. Så här höll det på. Barnen förundrades och förvånades. Ett spår att följa vidare!

22 okt. 2012

Barnens potential och förskolans potential!

Jag snubblade över FÖRÄLDRATYCKET i mitt Twitterflöde här om kvällen. Där hade Sanna Levelius skrivit om miljön i förskolan, om att utgå från barnens lust till lek och lärande.

Det första som slog mig var hur sorgligt det blir när man lägger en massa pengar och kraft för att bygga förskolor, som är anpassade efter en tanke som ska underlätta förskolans arbete utifrån läroplanen, som beskriver förskolans syfte

"Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära."
s.4 Grundläggande värden Lpfö98 rev 2010

och sedan inte har förankrat den tanken hos pedagogerna som ska arbeta däri. Det är slöseri med pengar, med tid och med kraft. Att pedagogerna dessutom beskriver sina lösningar på "bullerproblem" för föräldrarna med att förklara att de ska "gå ut mer med barnen" gör mig mörkrädd. Jag skriver inte ofta så här och jag förstår också att alla arbetar utifrån sina förförståelser och förutsättningar men att veta så lite om uppdraget vi har i förskolan och hur det kan formas gör mig osäker på att vi har en likvärdig förskola i Sverige.

Sanna Levelius ger en bild av barn som är lyckligast i mörka vrår och kojor. Jag tror inte riktigt att det är så enkelt. Hon tar också upp vikten av lugn och ro. En annan intressant aspekt. På förskolor måste det finnas möjligheter att vara i mindre grupper att kunna slå sig ner och läsa en bok men hela förskolans grundidé är väl ändå att vi är tillsammans? Här kommer också en tanke till mig som värnar barnens rätt till sitt eget hem och sin familj. Det finns hårda regler på hur mycket vuxna får arbeta men inga regler som reglerar hur länge barnen får vara på förskolan. Förskolan ska idag både stå för barnens lärande och utveckling och (ersätta) familjens "lugn och ro".

Jag tror att vi måste tänka på detta ur två aspekter. Vi har två olika bilder om vad förskolan är eller kan vara och någonstans grundar de sig i hur vi har sett på förskolan och vad som har varit förskolans uppdrag. Det handlar om omsorg och det handlar om lärande. Educare som det beskrivs i internationella sammanhang. Något som Sverige är kända för och andra länder sneglar på hur vi låter lärande och omsorg gå hand i hand i våra förskolor. Men någonstans är det ändå skillnad på en förskola och ett hem. I förskolan ges barnen omvårdnad för att de ska ha förutsättningar för att må bra och vara trygga för att kunna utforska, lära, tänka, göra tillsammans med andra barn. I hemmet ges omvårdnad för att man skapar relationer som är livslånga. Man knyter familjeband. Vi har barnen hos oss i några år sedan försvinner de. Vi skapar relationer för att ge trygghet i utforskande, växande, tänkande. Vi är inga ställföreträdande föräldrar, vi är lärare.

Förskolan är en plats för upptäckande, utforskande, föränderlighet, sammarbete, samvaro, utbyte, möten och vidare....Här tänker jag att förskolan behöver lokaler som främjar dessa värden.

"Verksamheten ska genomföras så att den stimulerar och utmanar barnets utveckling och lärande. Miljön ska vara öppen, innehållsrik och inbjudande. Verksamheten ska främja leken, kreativiteten och det lustfyllda lärandet samt ta till vara och stärka barnets intresse för att lära och erövra nya erfarenheter, kunskaper och färdigheter."
s.9 utveckling och lärande Lpfö 98 rev 2010

Om man tänker på förskolan som en plats för hemlik-samvaro så är byggnader som är stora och genomskinliga helt fel förstås men om man tänker på förskola som en plats för utforskande så kan dessa vara fantastiska! Att få uppleva ljus som silar in genom stora fönster, skuggor som faller när jag och min kompis dansar förbi, utsikt över en hel dal- kanske till och med se mitt hus från ett annat perspektiv, kunna spana efter fåglar,flygplan och helikoptrar, se molnen skifta i färg under dagen, se regnet komma i horisonten dessa fönster ger oss saker att upptäcka, utforska, prata om, tänka kring. Att kunna mötas på Torget för att tillsammans dansa i en projektors ljus som spelar upp en film där vi dansar, att få tillgång till större ytor, att få välja vad man vill göra eller vara. I drygt fyra år går barnen på förskolan. Fyra år är en stor del av ens liv när man börjar när man är två. Det är dubbelt så länge som man har levt. Alla som har sett en två-åring och en fyraåring vet vilken stor skillnad det är och kan då kanske ana i vilken takt de utvecklas under dessa år. Välj då på att vara på en förskola där miljön ser ut som hemma fast med lite mer(?!) leksaker eller där miljön är föränderlig och full av material och fenomen att upptäcka- var vill du vara? Jag vet var jag vill vara.

Jag har pratat om detta förut. Det var i samband med fortbildningsdagarna med Per Bernemyr. Han talar om vad som är förskolans tillägg. Här har vi det i en liten ask. Vad kan en förskola bli? Hur kan vi bygga förskolor och fylla dem med innehåll som ger barnen andra möjligheter än vad de hade haft hemma, inte bara i sociala sammahang utan i möte med material, miljö och pedagoger. Hur kan vi göra de fyra-fem åren de är på förskolan till allt det som läroplanen önskar för dem? Utgår vi från detta, kastar om våra tankar om vad vi tror att en förskola är till att faktiskt tänka vad den skulle kunna bli så tror jag vi kommer få en enorm utveckling i förskolan. Per Bernemyr sa att den svenska förskolans största problem är att alla tycker att den är så fantastisk. Då finns det ingen anledning till utveckling.

I vår förskola går barnen igenom hela förskolan på dessa fyra år. De växer genom huset och möter oss och varandra på olika plan. På torgen möts de över åldrarna och knyter kontakter/får upplevelser som gör det spännande att vandra vidare. Barn och föräldrar knyter ihop hela huset (fem hemvister) eftersom de har varit i flera grupper och känner flera av pedagogerna. när de går sitt sista år har de kontakter över hela huset. Detta ger trygghet, samhörighet och en gemenskap som är oslagbar.

Vi arbetar i mindre grupper och i större grupper, ute och inne, vi ser till vad det är barnen upptäcker och utforskar och tar det vidare för att förändra miljö och material så att barnen kan upptäcka fler olika aspekter. När vi beskriver och berättar för föräldrana med hjälp av barnen och av dokumentationen får vi ofta höra;

"Vad spännande, att ni jobbar så här med barnen, det hade jag inte förväntat mig."
"Det här som barnen upptäcker och utforskar är ju fysik på hög nivå, kan barnen upptäcka detta?" "Jag har inte tänkt att förskolan kan göra detta. Ni är så engagerade i våra barn, tack! "

Jag tänker att det då är extra sorgligt att inte alla föräldrar får uppleva och tänka tillsammans med pedagogerna om vad barn har för möjligheter i förskolan, vad de kan få vara i för sammanhang. Särskilt om man tänker att de helst av allt bara vill sitta under en filt. Då känner man inte barns upptäckarglädje, fantasi, skapande och potential. De där husen som Sanna pratar om, de är byggda för barns potential för förskolans potential.

Läs vidare Krönikan av Birgitta Kennedy, pedagogista på Förskolan Trollet i Kalmar.

17 okt. 2012

Dansplats


Dans/rörelseplatsen utvecklas med mer dokumentation och en korg med plastband som barnen dansat med. Det är en yta som är magisk! Den bjuder upp varje dag till skuttiga hopp, svingande armar, nickande huvuden, trippande trummande fötter. Den ger barnen en plats att mötas i något de inte kan motstå, det är sannerligen en lockande plats. Så fort musiken går på så samlas barnen på mattan. Finns det ingen musik så skapar de egen, i sina huvuden, med hjälp av rösten eller trummandet av fötterna mot mattan. Speglarna blir en kommunikatör som svarar på barnens rörelse. Barnen leker med sin spegelbild som blir utdragen eller ihoptryckt (ena spegeln är konvex och den andra är som två konvexa vågor). Idag observerade jag ett barn som länge höll på med att flytta sig mellan de båda speglarna och leka med sin spegelbild. Det var så spännande att se hur barnets kropp och minspel förändrades beroende på hur spegeln svarade. Dans/rörelseplatsen är en plats med mycket relation och vi kommer fortsätta att utforska den tillsammans. 

En plats för gestaltning


Idag började jag tänka till lite mer på sista tredjedelen av torgets yta. Den har legat "på vänt" kan man säga. Ljus-färg-genomskinlighet har utvecklat sig själv med hjälp av barnens utforskande likaså har dansplatsen det men sista biten av torget har liksom inte kunnat göra det för att det har inte innehållit så mycket material, inte haft någon tydlighet eller riktning. Jag fick helt enkelt ta mig en funderare....

I dans/rörelseprojektet med arbetsnamnet "Hur blir vi när det låter?" har barnen utforskat rörelse bl.a. genom att "dansa som...." Jag har även tankar att introducerar musiksagor/äventyr att gestalta tillsammans och då behöver vi en plats för "dramalek". Idag var jag och barnen nere i förrådet och hämtade upp olika utklädningskläder. Nu kan man klä ut sig till olika djur, klä sig i glitter, i skira tyger som mantlar eller kjolar, helsvart, helgul osv. Jag tänkte att kläderna vi tog upp skulle kunna bli många olika saker, även mer abstrakt utklädning som vind, vatten, sol, värme, is eller liknande.... Det blev ett väldigt stort intresse för utklädningen och barnen provade de olika utstyrslarna, klädde av och på och bytte med varandra.


Kläderna fick hängas i en torkvinda som vi fäste i en tråd från taket. Enkelt för barnen att hålla ordning.